emelieingvarsdotter

Jag har rättså många kompisar men inte så många som syns på tv:n. En som jag ser på tv:n då och då är centerpartitets Annie Johansson. Vi läste några år tillsammans här i Lund. Visst vi känner inte varandra men vi hade nog hälsat och frågat om allt var bra om vi stött på varandra. En annan är Fabian Brunnström i NHL, vi kanske inte känner varandra längre, men vi har ju trots allt varit tillsammans. Sen en gång så var min mycket fina vän Lina med på sportnytt. Linas kille Crille är handbollsproffs och Lina stod i dörrkarmen och sa "hejdå".  En annan kompis som man kan se på tv är Barnkanalens Ola Selmén. Vi kanske inte känner varandra, men vi har ju känt på varandra i alla fall. Dessutom så fick jag en kram på juldagen. Så vi känner ju varandra lite. Erik Hellström var faktiskt med i Jeopardy en gång. Han känner jag och vi satt faktiskt i styrelsen på Lunds tillsammans så han räknas på riktigt.

För några dagar sedan så städade jag och i röran så fann jag tre kasettband, ett var märtk "idrotts band", en "bra musik" och en som var utan märkning. Idag så fick jag för mig att lyssna av dessa band och band 1 innehöll mycket dansband och typisk 90-talsmusik. Kasettband två var Elvis och band tre, till min stora fantastiska glädje, ett "sångband". Jag hörde hur det knastrade och mamma börjar prata och frågar:

Mamma: "Emelie, kan du inte berätta vilken dag det är idag?"
Emelie: "Det är den 19:e april"
Mamma: "1989 och vi är hemma eftersom Jonathan är lite sjuk och därför tänkte vi spela in ett nytt band"

Därefter börjar Emelie 6 år gala hjärtligt till Gullan Bornemarks "Våran lillebror". Där satt jag  nu på mitt golv, på en stor filt nästan 20 år senare och tårarna trillade. Kunde se hur jag satt vid det ovala köksbordet på  en vit platsstol med bandspelaren på bordet och jag och jonathan hängde över sångboken. Den ovala fula gula klockan till vänster om mig och mamma som sprang runt och donade och sjöng med oss.

Jag är rörd och så otroligt tacksam att jag inte spelat över denna skönsång. Men framförallt så är jag väldigt glad att mamma gjorde sådana hära lekar med oss. Detta band kommer nu att följa med mig överallt. Det ska märkas och det ska spelas... Tänk när mina barn kan sitta och lyssna på mamma, mormor och morbror. Tack, tack, tack mamma! Tanken av bandet värde när min mamma inte finns i livet mer blev helt sanslöst. (min mamma mår jättebra och kommer att leva 40 år till men ändå!) ...och jag började gråta igen.

Men jag rekommenderar alla, köp en bandspelare och spela in band, de har otroligt mycket värde 20 år senare!

Efter en heldag med Anna är jag återigen hemma och har fortsatt dagen med Mr Barack Obama. Det var ja, mäktigt. Men jag vet inte om Aretha frös eller om hon blivit lite väl överviktig för visst lät det lite sådär? Fast hennes hatt var cool, den skulle jag vilja bara på Ascot eller nästa hattfest. Det troligaste blir väl ändå att det blir hattfest, ascot vet jag inte om jag någonsin kommer att få besöka... Sen är jag imponerad av det där lilla gänget som spelade fiol, piano,cello etc. Jag förstår inte hur de kunde hålla fingararna igång när det är minusgrader. Tänk er att träffa rätt på strängarna, det måste gjort asont på fingertopparna. Dessutom var det inte vidare bra... fast jag kanske inte är rätt kvinna att avgöra det. Obamas tal var, ja, långt. Men han är cool, hans ungar är söta och jag är övertygad om att han kommer göra ett bättre jobb än Mr Bush och definitvt bättre än gubben McCain.

Nu har jag och N (nils) ätit en lax med pasta måltid och jag är mätt, belåten och glad.

Jag håller alla tummar jag har att handledar-lasse är på ett strålande humör imorgon. Det hade underlättat mycket.

**